Lebers hereditära optikusneuropati (LHON) är en mitokondriell sjukdom som leder till nedsatt syn hos de drabbade. Det är inte känt hur många som har sjukdomen i Sverige. I Finland och Danmark har man beräknat förekomsten till cirka 2 per 100 000. Det skulle motsvara ca 200 personer i Sverige. Sjukdomen är fyra till åtta gånger vanligare hos män än hos kvinnor.
Hos nästan alla med Lebers hereditära optikusneuropati (drygt 95 procent) är det möjligt att identifiera en mutation i en av tre gener i mitokondriens DNA (mtDNA), MT-ND1, MT-ND4 och MT-ND6. Mutationerna benämns m.11778G>A (MT-MD4), m.3460G>A (MT-MD1) och m.14484T>C (MT-MD6) och kallas ofta för ”LHON-mutationer”. De tre generna är mallar för tillverkningen av (kodar för) tre olika proteiner som ingår i det första steget (enzymkomplex I) i mitokondriens elektrontransportkedja, ibland kallad den mitokondriella andningskedjan. En förändring av ett av dessa tre proteiner i enzymkomplex I påverkar mitokondriens förmåga till energiproduktion.
Mekanismen bakom varför just dessa mutationer kan ge de typiska symtomen med synnedsättning är inte känd. Man vet att sjukdomen primärt drabbar gangliecellerna i näthinnan, en typ av nervceller som kopplar om signalerna från de celler som reagerar på ljus till synnerven. Varför just gangliecellerna påverkas är inte helt klarlagt, men eftersom man vet att dessa celler innehåller rikligt med mitokondrier antar man att just de har stort energibehov. Fotoreceptorerna påverkas inte av skadan på gangliecellerna, däremot drabbas hela synnerven från näthinnan in till omkopplingsstationen för synbanan i hjärnan (laterala knäkroppen). Vilken mutation man har spelar en viss roll för risken att utveckla synnedsättning.
Andra ärftliga faktorer i mtDNA påverkar också risken att få synnedsättning. Det är inte fullständigt känt varför bara omkring hälften av männen och cirka tio procent av kvinnorna som bär den muterade genen i sitt mtDNA utvecklar synnedsättning. En hypotes är att olika hormonnivåer hos män och kvinnor har betydelse, en annan att en region på X-kromosomen har en skyddande effekt. Eftersom kvinnor har två X-kromosomer skulle de därmed kunna ha en lägre sannolikhet att insjukna än män som bara har en X-kromosom.
För personer som är bärare av någon av LHON-mutationerna har det även gått att påvisa en något ökad sannolikhet att få synnedsättning om man har olika genvarianter på X-kromosomen.
Ytterligare en faktor som kan påverka risken att få synnedsättning hos bärare av mutationen är antalet kopior av mtDNA som finns i cellen. Det har gått att visa att personer som bär på mutationen och har utvecklat en synnedsättning har färre kopior av mtDNA i cellerna och mindre mängd mitokondriell massa än de som inte har utvecklat synnedsättning.
Hos de flesta med en LHON-mutation är alla kopior av mtDNA muterade (homoplasmi), men hos 10-15 procent är bara en del av kopiorna muterade (heteroplasmi). Sannolikheten att få en synskada påverkas till viss del av hur stor andel av mtDNA som är muterat. Om andelen muterat mtDNA överstiger cirka 70 procent anses sannolikheten att drabbas av synnedsättning lika stor som hos personer som har mutationen i homoplasmi, det vill säga har 100 procent muterat mtDNA.
Miljöfaktorer antas också kunna påverka risken att insjukna. Personer som har en LHON-mutation och samtidigt är storrökare har en ökad risk att drabbas av synnedsättning. Även personer som använder stora mängder alkohol har en något ökad risk att få synnedsättning. Det finns också äldre rapporter om att synskadan hos enstaka personer har utlösts av svält, exponering för gifter eller svår akut sjukdom, men detta har inte kunnat beläggas i senare studie
Sjukdomen visar sig vanligtvis mellan 15 och 35 års ålder med en snabbt insättande allvarlig synnedsättning i centrala synfältet. Hos 95 procent visar sig symtomen före 50 års ålder, men ett fåtal vuxna har insjuknat mellan 50 och 80 års ålder. Det finns också enstaka barn som har fått synskadan redan vid ett par års ålder.
Personer som insjuknar med synnedsättning till följd av Lebers hereditära optikusneuropati utvecklar vanligen först en viss svullnad i näthinnan och främre delen av synnerven som kan ses vid ögonbottenundersökning och undersökning med magnetkamera (MR). Det centrala seendet blir kraftigt nedsatt inom några veckor. Hos de flesta börjar det på ena ögat och några veckor eller månader senare även på det andra. Ungefär en fjärdedel får redan från början en synnedsättning på båda ögonen.
Gradvis kan synen fortsätta att försämras under en tid, varefter det sker en stabilisering och hos en del så småningom en viss förbättring. Synen blir dock i regel inte helt återställd, utan graden av eventuell förbättring varierar från person till person och i viss mån med typen av mutation.
2016 godkändes läkemedlet Idebenone av Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket för behandling av Lebers hereditära optikusneuropati. Idebenone hade dessförinnan, år 2015 godkänts av den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA. Idebenone antas kunna underlätta elektrontransporten i andningskedjan genom att koppla förbi enzymkomplex I. Enstaka mindre studier har visat en viss positiv effekt av läkemedlet hos personer med Lebers hereditära optikusneuropati och olika grad av synnedsättning i höger och vänster öga (diskordant synnedsättning). Tendensen till fortsatt försämring av synen har efter medicinering med Idebenone minskat och färgsinnet bevarats bättre.
Ytterligare läsning:
Lebers hereditära optikusneuropati (LHON)
Lebers hereditära optikusneuropati – Socialstyrelsen